vetenskapsteori.se

 
 
 
      Innehåll
 


Om deduktion

Återvänd till "Kunskapsteori"

 
 

Vissa filosofer, till exempel René Descartes, Immanuel Kant och Karl Popper, har hävdat att de skapat en rationell teoribyggnad, en struktur uppbyggd av endast deduktiva argument. De har alla gjort samma misstag i själva grundfrågan: De medger inte att premisserna i ett deduktivt resonemang om vår omvärld alltid ytterst baseras på sannolikhetsargument.

Det finns åtminstone fyra viktiga frågor när det gäller "deduktiva" teoribyggen:

 
 

• Hur många observationer (premisser) stöder sig filosofen på?
• Hur sannolikt är det att premisserna stämmer med vår upplevda verklighet?
• Är resonemangens logiska struktur verkligen strikt logisk?
• Om premisser tillsammans med strikt logik inte kan demonstrera byggets kvalitet, kan dess konsekvenser visas stämma med vår upplevda verklighet?

 
     

Deduktion

 
 

Deduktiva resonemang om vår upplevda verklighet upprättar relationer mellan sinnesintryck eller mellan slutledningar som ytterst baseras på sinnesintryck

   
 
 

Definitionen ovan är i enlighet med David Humes term "Förhållande mellan idéer" som ingår i "Humes gaffel" eller "Humes uppdelare" (Undersökning sid. 25). Med termen "idéer" menar Hume minnen och fantasier som skapats ur sinnesintryck.

 
     

Deduktiv baserad "kunskap" om vår omvärld kan inte visas existera

 
 

Ibland framförs felaktigt inom filosofin åsikten att rent deduktiva argument om vår värld skulle vara meningsfulla, att vi kan tänka ut saker om världen utan att referera till vad som i grunden är sinnesintryck. Sådana argument skulle, om de existerade, representera "absolut kunskap" eller det som Immanuel Kant benämnde som syntetiska a priori argument.

Nedan ges exempel på att rent deduktiva argument om vår värld inte tycks existera, inte ens när de uttrycks som rena tautologier.

 
     
 

En känd, påstådd deduktion uttalades av René Descartes:

 
 

"Cogito, ergo sum"
"Jag tänker, alltså finns jag"

 
 

Frasen innehåller termerna "jag", "att tänka" och "att finnas" som ytterst baseras på sinnesintryck. När frasen omformuleras blir dess verkliga grund tydlig:

 
 

En hjärna, som från många tidigare sinnesintryck har skapat upplevelsen av en enhet kallad "jag", har nu ett ytterligare sinnesintryck som tolkas som att den "tänker". Detta sinnesintryck läggs då till de många tidigare sinnesintryck som tillsammans skapat upplevelsen av "att finnas till".

 
     
 

Korrekt ren deduktion

 
 

En strikt deduktiv sats är meningslös utan referens till sinnesintryck:

 
 

"klombumba" är identiskt med "klombumba"

 
 

Vi vet inte om tautologin uttalar att "ingenting är ingenting", "någonting är någonting" eller "1 är 1".

Så snart vi sätter in ett världsligt objekt eller begrepp i tautologin innebär den en relation mellan sinnesintryck:

"ett äpple" är identiskt med "ett äpple"

Två olika innebörder kan tillskrivas denna tautologi - antingen en syntes eller en verklig tautologi. Syntesen uttalar att det speciella objektet som nu ger ett sinnesintryck liknar den grupp av objekt, eller ingår i det "set", som vi genom tidigare jämförelser och generaliseringar av sinnesintryck definierat som "äpple".

Den verkliga tautologin ska egentligen uttryckas:

"detta äpple" är just nu identiskt med "detta äpple"

Tautologin uttalar nu att objektet som ger ett sinnesintryck existerar, men ger ingen ytterligare kunskap. Äpplet i fråga är inte identiskt med samma äpple vid en senare tidpunkt, och inte identiskt med något annat äpple.

 
     

Matematiska beräkningar som exempel på deduktion

 
 

Matematik och geometri ses ibland som exempel på rena deduktioner men förutsätter att världsliga begrepp om antal, former, likheter och olikheter, som alla ytterst grundas på sinnesintryck, antas vara givna som premisser. Förhållanden mellan dessa sinnesintryck kan utvecklas med strikt logik eftersom till exempel antalet "ett" är ett så tydligt sinnesintryck att det kan definieras exakt.

Beräkningar som rör vår upplevda verklighet, till exempel kvantmekanik, relativitet och statistisk termodynamik, hävdas ibland inom filosofin vara rent deduktiva byggen. Men de som utför beräkningarna är medvetna om att deras värde avgörs av i hur hög grad beräkningens premisser överensstämmer med sinnesintryck, eller hur väl beräkningens konsekvenser överensstämmer med vår upplevda verklighet.

 
   

Albert Einstein:

 
 

Rent logiskt tänkande kan inte ge oss någon kunskap om erfarenhetens värld. All kunskap om verkligheten börjar med erfarenhet och slutar i den.

Slutsatser erhållna genom rent rationella processer är, när det handlar om verkligheten, helt tomma.

Men om erfarenhet utgör början och slut på all vår kunskap om verkligheten, vilken roll finns det då inom vetenskapen kvar för resonemang?

Ett komplett system av teoretisk fysik består av begrepp, grundläggande lagar som sätter dessa begrepp i relation till varandra, och konsekvenser som skapas med logisk slutledning.

Våra speciella erfarenheter ska stämma överens med dessa konsekvenser, och det är den logiska härledningen av konsekvenserna som upptar större delen av ett rent teoretiskt arbete.

 
Einstein (1934) - Phil of Science 1, s.163
(översatt: vetenskapsteori.se)
       
       
 

This page in English

     
 

 ver. 3.0