vetenskapsteori.se

 
 
 
      Innehåll
 


"Absolut kunskap" kan inte visas existera

Återvänd till "Kunskapsteori"

 
 

Både antikens greker och upplysningsfilosofer inom kunskapsteori har delat in våra argument (resonemang) i två typer: Sannolikhetsargument och demonstrativa argument

 
     

Sannolikhetsargument

 
 

Sannolikhetsargument kan också kallas resonemang om sakförhållanden, argument som härrör från sinnesintryck, induktionsargument, orsak-verkan resonemang och härledning av icke observerade objekt från observerade. De har alla sin grund i sinnesförnimmelser.

Namnet kommer av att slutsatser från observationer eller generaliseringar om vår upplevda omvärld inte kan härledas med rent logiska argument och alltså inte representerar "absolut säker kunskap", utan att de endast är säkra med en viss sannolikhet. Denna säkerhet är dock ofta så hög att diskussioner angående dess otillförlitlighet blir meningslösa. Till exempel är sannolikheten för att "En släppt sten faller till marken" extremt hög.

Motsatsen till varje sannolikhetsargument är logiskt möjlig, även om den inte stämmer med vad vi kan observera:

 
 

Påståendet "En sten flyter på vatten" är inte möjligt att motbevisa med endast logik, dess felaktighet kan endast påvisas med hjälp av observationer, exempelvis genom experiment eller att hänvisa till observerad skillnad i densitet.

 
     
 

Sannolikhetsargument kan upplevas som säkra

 
 

Har vi släppt en tung sten och sett den falla, liksom allt annat tungt på jorden har gjort under hela vårt liv, tror vi att allting vi upplever som tungt kommer att falla när vi släpper det. Alla har märkt att det är så. Sannolikheten för att den tunga stenen faller är således extremt hög, och man kan i vardagligt tal säga att vi vet att den kommer att falla när vi släpper den. Vi har kunskap om att den kommer att falla.

Men inom filosofin uppmärksammar man att det inte går att bevisa med enbart logik att den kommer att falla, och därför kallas detta för ett sannolikhetsargument. Det finns naturligtvis sannolikhetsargument som är mindre säkra än att en släppt sten faller.

 
     
 

Ett sannolikhetsargument om vår omvärld är inte demonstrativt säkert

 
 

Gemensamt för alla sannolikhetsargument är att de inte utgår från logiska premisser utan ytterst från sinnesintryck. De är alltså inte logiskt fastställda utan betraktas inom filosofin som endast sannolika, oavsett hur stora deras sannolikheter är.

 
     
 

All information om vår omvärld baseras på sannolikhetsargument

 
 

Allt som vi känner till i vår omvärld, och all vår erfarenhet, har nått oss genom våra sinnen, antingen direkt eller också indirekt genom härledningar eller genom redovisningar av andras observationer och erfarenheter. Alla sinnesintryck och alla slutsatser som dragits ifrån dem representerar sannolikhetargument.

All vår kunskap om vår upplevda omvärld är således baserad på sannolikhetsargument:

 
 

Sannolikhet är livets vägvisare

 
Joseph Butler (1736) - Analogy of Religion
 
     

Deduktiva eller demonstrativa argument

 
 

Ett deduktivt argument är uppbyggt som ett logiskt resonemang. Denna typ av argument kan också kallas demonstrativt argument (demonstration om premisserna antas vara "absolut sanna", se nedan), rationellt argument, logisk operation eller förhållande mellan idéer.

Deduktioner analyserades i detalj av Aristoteles och hans grundexempel var syllogismen:

Om F är större än E
och
E är större än D,
så är
F större än D

De två första delarna i argumentet är premisser och den sista delen är slutsatsen.

En egenskap för deduktioner är att motsatsen till slutsatsen i ett deduktivt argument är logiskt omöjlig, vilket ibland ger en tro på att deduktioner ger "absolut kunskap".

Motsatsen till slutsatsen i nedanstående resonemang är logiskt omöjlig, vilket felaktigt kan tolkas som att den måste vara "absolut sann":

/premiss/ Om en mus (F) är större än ett lejon (E)
och
/premiss/ om ett lejon (E) är större än en elefant (D),
så är
/slutsats/ en mus (F) större än en elefant (D)

I detta fall överensstämde inte premisserna i det deduktiva resonemanget med vad vi brukar observera, men det påverkar inte dess logiska korrekthet (däremot påverkar det hur slutsatsen överensstämmer med vår upplevda verklighet).

 
 

Ett specialfall av deduktion kallas demonstration

 
 

En demonstration är en deduktion där premisserna antas representera "absolut sanning". Termen "demonstrativ" har inget med en praktisk demonstration att göra utan innebär sedan Aristoteles något som kan demonstreras med enbart logik.

Exempel anses vara abstrakta logiska eller matematiska operationer som likhet och olikhet.

Kravet på att premisserna ska vara "absolut sanna", och inte utgöra sannolikhetsargument (se ovan), medför att demonstrativa argument om vår upplevda omvärld inte existerar.

 
   

Ingenting i vår upplevda verklighet är demonstrativt säkert

 
 

Eftersom både sannolikhetsargument och antagna deduktiva argument om vår värld har perception som sin yttersta grund, måste vi konstatera att vi aldrig kan nå en demonstrativt säker uppfattning om någonting i vår upplevda verklighet.

Detta har varit känt sedan länge och har blivit tydligt uttryckt, bland annat av Nicolaus av Autrecourt (c:a1300 - c:a1350) och David Hume (1711 - 1776).

 
     
 

Ett demonstrativt argument om vår omvärld är inte "absolut säkert"

 
 

Inom filosofin skiljer man mellan vad som är demonstrativt säkert ("absolut säkert") och vad som är sannolikt.

Eftersom våra idéer ytterst härleds från våra observationer, och därför i grunden består av sannolikhetsargument, kan relationer mellan idéer (deduktiva argument) aldrig bli mer trovärdiga än de observationer som är dess yttersta grund.

Detta kan också uttryckas som att ett deduktivt argument aldrig kan ge en annan typ av säkerhet om vår omvärld än vad som ges av dess premisser, som i sin tur alltid är härledda, även om det kan vara indirekt, från sannolikhetsargument. Med hjälp av induktion och deduktion kan sannolikheten för ett argument höjas så att vi kan lita på det i våra liv, men det kan aldrig höjas så att det blir "absolut säkert" i filosofisk bemärkelse.

Detta måste betraktas som allmänt accepterat, men är ändå något som många filosofer inom rationella skolor gärna glömmer bort.

 
     

Sammanfattning: "Absolut kunskap" kan inte visas existera

 
 

Diskussionen ovan visar att inget påstående om vår omvärld kan påstås vara "demonstrativt påvisbart", "evinnerligt sant", "logiskt påvisbart" eller vara känt med "absolut säker kunskap", "absolut kunskap" eller bara med "kunskap", beroende på vad man menar med denna sista term.

I vardagslivet upplever vi saker som säkra. Vi tror att den värld vi observerar verkligen existerar. Vi kan, och vi måste, lita på många av dessa säkra argument eftersom de är grunden för vår överlevnad.

Men eftersom "absolut kunskap" om vår upplevda verklighet inte kan sägas existera, kan den inte nås med någon metod, varken med induktion, deduktion, matematiska modeller eller med någon annan metod överhuvudtaget.

Detsamma gäller termer som är relaterade till ”absolut kunskap” som ”veta” ”fakta”, ”sann” och ”sanning”. I vardagligt tal kan vi naturligtvis använda sådana termer, där de uttrycker ”extremt hög sannolikhet”, men om en pretentiös filosof använder dem utan en precis definition ringer en varningsklocka som varnar för dålig filosofi.

 
     
     

Ett rimligt förslag

 
 

David Hume anses ibland felaktigt vara en stenhård skeptiker. Han föreslog att vi delar in argument i tre olika klasser där en av klasserna - bevis - representerar information om verkligheten där vi har upprepade belägg för att informationen är samstämmig:

Herr Locke delar in alla argument i demonstrativa och sannolika.
Med detta synsätt måste vi konstatera att det endast är sannolikt att alla människor måste dö, eller att solen kommer att gå upp i morgon.
För att bättre anpassa vårt språk till vardaglig användning bör vi i stället dela in argument i demonstrationer, bevis och sannolikheter.
Med bevis avses sådana argument från erfarenheten som inte lämnar något utrymme för tvekan eller invändning.

 
Hume (1777) - Undersökning (Enquiry), s.56
 
       

Förslaget innebär intressanta metodfrågeställningar, där svaren sannolikt kan delas upp i två typer av synsätt:
- Dogmatiskt - att en jury ska avgöra vad som utgör bevis, och
- Dynamiskt - att bakgrunden till ett påstående ska redovisas noggrannt och kunna kritiseras (vetenskaplig metod).

Förslaget tycks ha blivit ignorerat bland filosofer inom kunskapsteori.

 
       
       
       
 

This page in English

     
 

 ver. 3.0