Kunskapsteori

Kunskap kan också sägas bestå av sådana observationer och slutsatser som många personer öppet granskar, ifrågasätter, förändrar och kanske enas om. Denna sorts kunskap är en anpassning till att "absolut kunskap" inte kan visas existera.

För att denna typ av kunskap ska vara pålitlig är det viktigt hur den sprids och förändras:

•  Vilken typ av argumentation kan användas?
•  Hur kan förändringar uppmuntras?

Ur svaren på sådana frågor utkristalliserar sig troligtvis något som påminner om det som kallas vetenskaplig metod.

Som diskuterats ovan är termen "kunskap" svår att definiera och inom filosofin inbjuder detta till spekulation.

En fråga som diskuterats sedan den grekiska antiken är om "kunskap" ska baseras på observationer, eller om vi kan nå "kunskap" med endast logiska resonemang, oberoende av observationer.

Platon diskuterade att vi inte kan bevisa att våra observationer representerar någon sorts verklighet och Aristoteles betonade vikten av observation tillsammans med logiskt resonemang (deduktion). De hade egentligen ungefär samma åsikter.

Och så har det hållit på genom filosofihistorien.

Under Upplysningstiden klarnade begreppen och till exempel David Hume kallade de två grupperna som bygger upp resonemang för "sakförhållanden" respektive "förhållanden mellan idéer".

Resonemang baserade på sakförhållanden kallades för sannolikhetsargument. Idag är västerländska filosofer eniga om att vår erfarenhet av världen ytterst baseras på sannolikhetsargument.

Det anses allmänt att tautologier ("analytiska argument") innebär resonemang a priori. Men finns det argument utöver detta ("syntetiska argument") som också kan sägas vara a priori?

Det vill säga: Existerar a priori argument om vår upplevda verklighet? Utan sådana argument kan relevansen i rent abstrakta resonemang (fåtöljfilosofi) om världen allvarligt ifrågasättas.

Kant äntrar scenen

Utan att definiera sin användning av termen "kunskap" diskuterade Immanuel Kant ämnet i termer av "a priori" (argument som kan rättfärdigas utan hänvisning till observationer) och "a posteriori" (argument som kräver observationer för att rättfärdigas). Sådant som han hävdade var a priori argument kallas på denna webbplats "absolut kunskap".

Immanuel Kant (public domain)

Kant önskade att abstrakt filosofi hade ett berättigande, och med hjälp av oklara definitioner hävdade han att det existerar "syntetiska a priori" argument.

Han hävdade alltså att det existerar påståenden om omvärlden som inte ytterst är baserade på erfarenhet eller, annorlunda uttryckt, att sammansättning av "absolut kunskap" om omvärlden är möjliga.

En kvick slutledning är att om vi inte kan hävda existens av "absolut kunskap" om vår omvärld överhuvudtaget, är det naturligtvis omöjligt att hävda att det finns sammansatt sådan kunskap. Filosofer ogillar dock kvicka slutledningar. Nedan ges tre exempel på längre texter med liknande slutsats:

• Boghossian P, Peacocke C - New Essays on the A Priori, Clarendon Press (2000).

• Kitcher P, "A priori", Kap. 1 i Guyer P (Ed) - Kant and Modern Philosophy, Cambridge Univ. Press (2006).

• Andersson, H - Apriorisk kunskap, en analys av definitioner, C-uppsats, Lunds Univ. (2007).

Definition av induktion:

Härledning av generella lagar eller principer från observationer av enskilda händelser

Oxford English Dictionary
(översatt: vetenskapsteori.se)

Kortversion: Härledning från enskildheter till generalisering.

En filosofisk inriktning som framhåller induktion kallas empirism (engelska: empiricism).

Induktion innebär att upprepade liknande observationer skapar en förväntan om att ytterligare liknande observationer vid liknande förutsättningar kommer att ge liknande resultat, och att observationerna alltså representerar något generellt.

Eller med vardagligt språkbruk: Märker vi samma sak många gånger tror vi att det är sant.

Vi använder alla induktion under varje vaket ögonblick, och all erfarenhet om vår omvärld baseras på induktion. Varje morgon tror vi att världen ska se likadan ut som igår kväll - induktion! Vi dricker ett glas vatten och tror vi att det ska släcka törst - induktion! Vi släpper en tung sten och tror att den ska falla - induktion!

Ett ytterligare exempel på induktion är att vi tror att varje människa en dag, förr eller senare, kommer att avlida.

Varken induktion eller någon annan metod kan skapa "absolut kunskap". Oavsett hur många observationer vi gjort som stöder en hypotes kan vi inte vara säkra på att hypotesen är "absolut sann". Detta har diskuterats t.ex. av Sextus Empiricus c:a år 200 och av Isaac Newton 1730:

Jag tror att det är lätt att avvisa metoden för induktion.

Med hjälp av induktion vill de /d.v.s. dogmatiker/ göra generaliseringar på grundval av enskildheter övertygande. De gör detta genom att kartlägga antingen alla enskildheter eller några av dem:

- Om några, blir induktion ofullständig, och det är möjligt att vissa av de enskildheter som utelämnats vid induktion strider mot det generella.

- Om alla enskildheter ska studeras blir arbetet en omöjlig uppgift, eftersom enskildheterna är oändliga och obestämda.

Alltså tror jag i båda fallen resultatet blir att induktion vacklar.

Annas (Ed.) (2007) - Outlines of Scepticism, Bok 2, stycke XV
(översatt: vetenskapsteori.se)

Eftersom Sextus Empiricus förespråkade empirism är det troligt att uttrycket "induktion vacklar" för honom innebar att han avvisade att induktion kan ge "absolut kunskap".

Resonemang baserade på experiment och observationer, och slutsatser dragna från dessa med hjälp av induktion, är inte demonstrativt gällande slutsatser. Det är ändå det bästa sättet att resonera som naturen medger och bör ses som starkare när induktionen är mer generell.

Isaac Newton - Opticks, 4 Ed (1730) s. 380
(översatt: vetenskapsteori.se)

En illustration av problemet med induktion gavs av Bertrand Russell:

Det var en gång en taxeringsman, som skulle inregistrera namnen på alla familjefäder i en by i Wales.
Den förste han tillfrågade hette William Williams. Så var även fallet med den andre, den tredje och den fjärde ...

Till slut sade han sig: ”Det här blir enformigt. Tydligen heter de allesammans William Williams. Det underlättar arbetet, om jag inför dem /alla/ under detta namn.

Men han hade orätt. Det fanns nämligen en enda, som råkade heta John Jones. Detta visar, att vi kan bedra oss om vi alltför mycket litar på induktion genom enkel uppräkning.

Russell (1945) - Västerlandets filosofi, i avsnittet om Francis Bacon
(översatt: Alf Alberg)

Vetenskaplig metodik minskar den osäkerhet som är inbyggd i induktion. Ett vetenskapligt arbetssätt om händelsen i Russells illustration kan se ut så här:

• Taxeringsmannen publicerar att alla heter William Williams och hur han kom fram till detta (alltså att han generaliserade från en delmängd på 10 namn).

• Någon läser detta, ser att arbetet inte är komplett, och kontrollerar därför i kyrkböckerna. Hon hittar då en som heter John Jones och rapporterar detta, tillsammans med hur hon gick tillväga. I rapportens bakgrund beskriver hon också det tidigare arbetet från taxeringsmannen.

• En person i byn läser denna kompletterande rapport och vet att grannen som nyligen flyttat in, heter Sven Svensson. Detta rapporteras som ett "letter" till en tidskrift. Detta "letter" innehåller också referenser till de två tidigare arbetena.

På detta sätt bildas, med hjälp av induktion, verifiering, falsifiering och publicering, en gradvis mer rättvisande bild av namnen på alla familjefäder i byn.

Definition av deduktion:

Härledning av en slutsats från en redan känd eller antagen princip

Oxford English Dictionary
(översatt: vetenskapsteori.se).

Kortversion: Härledning från generalisering till enskildhet.

En filosofisk inriktning som framhåller deduktion kallas rationalism. Den är populär inom filosofin och kallas ibland för "fåtöljfilosofi".

Ett problem för rationalism är att strikt deduktion, utan referenser till observationer, inte ger något av intresse när det gäller vår upplevda verklighet.

Alternativt uttryckt har argument som är "syntetiska a priori" inte kunnat visats existera. Detta diskuterades i detalj av David Hume redan på 1700-talet.

En form av rationalism som är möjlig att tillämpa vid beskrivningar av vår upplevda omvärld måste därför innefatta empirism.

Deduktiva resonemang om vår upplevda verklighet kan därför på ett tydligare sätt definieras som:

Deduktiva resonemang om vår upplevda verklighet upprättar relationer mellan slutledningar (som ytterst baseras på sinnesintryck) och sinnesintryck, eller mellan slutledningar (som ytterst baseras på sinnesintryck) och slutledningar (som ytterst baseras på sinnesintryck).

Kopplingen till definitionen i Oxford English Dictionary utgörs av att varje "känd eller antagen princip" baseras på sinnesintryck.

Den logiska omöjligheten av strikt rationalism har också diskuterats av Bertrand Russell:

De tyska filosoferna från Kant till Hegel hade icke tillgodogjort sig Humes tankegång.

Jag säger detta uttryckligen trots att många filosofer delar Kants egen uppfattning, att hans "Kritik av det Rena Förnuftet" var en vederläggning av Hume.

I själva verket representerar dessa filosofer - åtminstone Kant och Hegel - en rationalism, som tillhör tiden före Hume och kan vederläggas med hans argument.

Russell (1945) - Västerlandets filosofi, i avsnittet om David Hume
(översatt: Alf Alberg)

• Vet vi något?
- Troligtvis.

• Kan vi bevisa att vi vet något?
- Nej, inte om ordet "vet" innebär att ha "absolut kunskap" (men detta betyder inte att vi inte vet något).

• Kan vi leva med att vi inte kan bevisa att vi vet något?
- Uppenbarligen.

Efter att ha skrivit denna sammanfattning har jag sett att David Hume formulerade den sista punkten i mycket mer poetiska ordalag:

Hon måste handla och resonera och tro fastän hon, trots de mest omsorgsfulla utredningar, inte kan försäkra sig om grunden för dessa verksamheter, eller avlägsna invändningarna som kan tas upp mot dem.

Hume (1777) - Undersökning, s.160