Chalmers: What is this thing called Science?

Ambivalens till vetenskapsfilosofi

Trots att Chalmers är aktiv inom vetenskapsfilosofi tycks han ha en låg uppfattning om ämnet.

Han berättar i förordet till första tryckningen att han, en hängiven anhängare till filosofen Karl Popper, vid diskussioner med vetenskapsfilosofer insåg att Popper hade fel i flera viktiga frågor. Trots detta hävdar han att Poppers teser är oändligt mycket bättre än de flesta andra filosofiska inriktningar.

Inledningen och de första sex kapitlen innehåller en logiskt felaktig kritik av begreppet vetenskap. Därefter följer i kapitel 7 en diskussion av Poppers så kallade "Sofistikerad falsifiering" som mycket diskret avslutas med (s.103) att Poppers teser inte är relevanta.

Kapitel 8-10 innehåller redovisningar av några andra filosofiska diskussioner som också ifrågasätter vetenskap. De avslutas diskret med att diskussionerna inte håller måttet.

Överraskningen blir sedan total i kapitel 11, där Chalmers hävdar att ingen av de filosofiska inriktningarna har lyckats, och att deras misslyckanden har öppnat grindarna för postmodernisters tyckanden.

Dessutom föreslår Chalmers i detta kapitel (s.172) att "rörelser inom universiteten" som förnekar vetenskaplig metod ska nekas anslag.

Det är intressant att kurser som ordnas av dessa "rörelser" kan använda sig av lämpliga utdrag (kapitel 1-6) av Chalmers bok.

Därefter följer tre kapitel som behandlar teser framkastade av Karl Popper, om hur meningslöst det är att verifiera något, till skillnad från att falsifiera något. Det senare ska vara mycket viktigt - så viktigt att det enligt Popper kan definiera om något är vetenskapligt eller inte.

I början av sin bana som filosof uttryckte Popper denna uppfattning, men med tiden slätade han ut sina uttalanden och närmade sig det vi de senaste 200 åren kallat vetenskap. Denna utslätning beskrivs av Chalmers som ”sofistikerad”.

I slutet av det tredje kapitlet om Poppers teser (kap. 7), skriver Chalmers diskret att han undrar över vad som finns kvar av teserna gällande falsifiering när man tillåter att dogmatism antar en nyckelroll och att det vore ironiskt om teserna är totalt oanvändbara.

Den diskreta slutsatsen demonstrerar att påvisbart ologiska argument kan uppfattas som att de representerar kloka tankar, men att de även i detta sammanhang var totalt irrelevanta.

Efter de tre kapitlen om Poppers teser följer två kapitel om hur teorier om vår omvärld kan utvecklas.

Chalmers driver genomgående tesen att det är hypoteser och teorier som leder till observationer. Han har inte förstått något som är uppenbart och som uttrycktes redan av Aristoteles:

För att formulera en hypotes om något i vår upplevda omvärld måste någon gjort observationer som leder till hypoteserna.

Aristoteles undersökningsmetod kallas induktiv - deduktiv metod och används även idag vid undersökningar som inte bara handlar om sådant som redan är accepterat. En tolkning av denna metod kallas hypotetisk-deduktiv metod. Den kan tillämpas när redan skapade hypoteser testas, men inte när vi söker helt nya slutsatser om vår omvärld.

För att uttrycka detta mer specifikt har vi utan föregående observationer ingen aning om existensen av det som hypotesen uttalar.

Det första av dessa två kapitel om teoriutveckling beskriver författaren Thomas Kuhns diskussion om paradigm, trosuppfattning som grund för vetenskap. Ett paradigm är basen för en verksamhet fram till dess att det ändras i en revolution och följs av ett nytt, som i sin tur kommer att ändras.

Chalmers antyder att paradigm med nödvändighet kommer att ändras, men nämner inte att det finns många paradigm inom varje vetenskap, att ett nytt paradigm nästan alltid omfattar det tidigare och att paradigm finns inom alla mänskliga verksamheter.

Dessutom är författaren inte uppdaterad om vad historien visat och vad även Kuhn själv senare uttryckt:

… två typer av vetenskaplig utveckling, normal och revolutionär. De flesta forskningsresultaten orsakar en förändring av den första typen och dess egenskaper fångas väl av den sedvanliga uppfattningen …

Den överväldigande huvuddelen av vetenskapliga framsteg är av denna normala kumulativa typ … (d.v.s. enligt vetenskaplig metodik /vetenskapsteori.se).

Thomas Kuhn - The Road Since Structure (2000) s.13-14.

Chalmers tycks hävda att innehållet i det vi kallar vetenskap med nödvändighet är flyktigt och att det som gäller idag inte kommer att gälla i morgon.

Det andra kapitlet om teorier behandlar Imre Lakatos diskussioner om forskningsprogram. Med termen "program" tycks Lakatos mena "system av teorier". Han förespråkar regler om hur vetenskap ska bedrivas, om vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet, men hans teorier har inte ett tydligt samband med hur vetenskap har visats fungera.

En term som återkommer är ”heuristik”, en odefinierad term som innebär ”pragmatisk ostrikt undersökningsmetod”. Även Lakatos insåg så småningom, liksom Popper och Kuhn, att hans hypoteser inte var relevanta för aktiva forskare.

Likt andra generella kritiker hävdade Feyerabend att vi inte ska tro på något, förutom på hans egna teser.

Men han lär ha varit en underhållande talare.

Efter en vag inledning som bl.a. hävdar att det är viktigt att en vetenskaplig metod är ”universell”, följer en "definition" av en vetenskaplig metod enligt ”det sunda förnuftet”:

Använd argument och tillgängliga belägg noggrant och försök inte nå någon sorts kunskap eller bevisnivå som inte kan nås med tillgängliga metoder.

Denna "definition" kan ses som en del av den accepterade vetenskapliga metoden.

Chalmers ogillar vad han kallar ”levellers” och förslår att rörelser inom den akademiska världen som förnekar en vetenskaplig metod enligt ”det sunda förnuftet” bör nekas vidare anslag.

Han hävdar också att vetenskapsfilosofier misslyckats, och att detta öppnat grindarna för postmodernistiska uppfattningar inom vetenskapsfilosofi.

Bayes föreslog ett sätt att uppskatta hur sannolikheter ändras när nya belägg tillkommer

Även om detta tillvägagångssätt skulle ha varit korrekt har det inget samband med vetenskapsfilosofi.

Kapitlet innehåller en sorts beskrivning av empirism, välkänt sedan mer än 200 år, där Chalmers inte använder termen ”observation”, utan istället ”experiment” vilket närmast tycks innebära ”planerad observation”.

I kapitlet erkänns att observationer inte alltid följer på teorier, se kapitel 8-9.

Diskussionen liknar i delar Newtons diskussion om teorier och observationer.